Jag är en ganska intensiv person. Jag har ganska starka karaktäristiska drag som paradoxalt nog gör mig ganska svårdefinierad. Vill jag tro iallafall. Något som är ganska typiskt för mig är min avsky för allt vad barnfamiljsvenssonliv är.
Jag tål inte barn. Jag har aldrig träffat ett barn som jag har tyckt om. Jag tyckte inte ens om barn när jag själv var ett. Min värsta mardröm är att få barn och gifta mig och köpa en familjebil och en svindyr barnvagn. Att definiera mig själv som någons mamma eller fru skulle vara ett enormt steg bakåt för mig, inte frammåt. Att ha någon som hindrar mig från att göra precis vad jag vill, precis när jag vill, skulle vara enormt plågsamt. Jag har ingen vilja att skapa en miniversion av mig själv, som jag till slut kommer att använda för att leva ut mina egna drömmar. Jag var bara tvungen att få ut detta eftersom jag blev påkörd av en barnvagn häromdagen, och jag har varit irriterad sen dess. Man äger inte världen för att man har ett barn. Man är inte lite viktigare eller lite bättre för att man har reproducerat sig. Man har framförallt ingen rätt att se ner på mitt beslut att inte vilja ha barn. Men det är ju oerhört bra att folk är olika, och jag respekterar dem som har tålamod och styrka nog att offra hela sitt liv för någon annan. Man (läs mammor som höjer sig själva till skyarna och ser ner på allt och alla) borde då vara så vänliga att respektera dem som inte har det.