Det finns en person som jag har svårt att säga hejdå till. Det finns ingen tid, och även om det finns massvis att säga finns det inga ord heller. Men när det är mörkt, och ganska sent, och man har sagt hejdå till alla andra, då blir det lättare. Och bara för att det blir lättare, då blir man mycket mer ledsen när det inte går. Och då gråter man. Även om man är en sån person som inte gråter. Eller en sån person som inte blir ledsen när andra ser. När man blir sårad mitt i natten, då struntar man i sånt.